onsdag 26 november 2014

Stor Glädje - Större Sorg.



Kortvarig Lycka..

Detta inlägget skriver jag inte för att du som läser ska tycka synd om mig. Jag skriver det för att jag inte orkar förklara för alla om varför jag mått så dåligt, varför jag hoppat av evenemang, fester och inte vart mig själv. Jag har hållit mig ifrån allt och alla – Det har aldrig förr hänt.

Allt började med en utdragen förkylning som sedan övergick till en sjuklig trötthet, vilket jag senare givetvis förstod orsaken till. Ibland väljer man att inget berätta, inte ens för sina närmsta. Stackars mamma och pappa trodde jag fått cancer. Väl var det inte så allvarligt!

I 4 år har vi, jag och min man, kämpat för att försöka ge vår älskade son ett syskon. I 4 år har man vågat hoppas och längtat men alltid blivit besviken över att man inte lyckats. Det sista året hade jag gett upp och var faktiskt väldigt nöjd med att vi ”bara” har vår älskade son. En frisk, pigg och alldeles underbar kille som alltid förgyller våra dagar.

Efter år av försök gav vi till sist helt upp. Det blir inga fler barn för oss. Och då hände det som vi inte vågade hoppas på längre. Mensen uteblev och pluset var ett faktum! Äntligen var vi gravida om än på ”målsnöret” då jag och min man tidigt i vårt förhållande kommit överens om att vi försöker tills jag fyller 40 sedan får det vara. 2 dagar efter min 40-års dag togs testet. Lyckan var total och tid bokades på BVC. Då vi inte visste exakt när den lilla ”skrutten” blivit till så kom barnmorska och vi överens om att vi snarast möjligt skulle ta ett ultraljud vilket vi fick tid för veckan efter.

Så långt var allt toppen. 

Morgonen då vi skulle åka till vårt bokade ultraljud så fick jag en konstig känsla i magen. Jag hade börjat blöda lite –Mannen googlade (han är expert på att googla) och det var inget ovanligt att man kunde blöda lite såhär i början av en graviditet. Väl inne på ul så ser sköterskan snabbt att något inte stämmer och skickar oss akut till KK i Lund. Väl där inne blev det vaginaltul, dom mätte och kollade över så allt såg bra ut. Hittade en fosterblåsa men hade mycket svårt för att hitta ett foster. Så kan det givetvis vara om man är tidigt i graviditeten så dom skickade hem mig och bad mig komma tillbaka efter 2 veckor för att se om fosterblåsa och foster växte som det skulle.

Känslan jag fått på morgonen höll i sig och den kändes som om att det här kommer att gå åt skogen –FAN! Vi som såg så mycket fram emot att kunna få berätta för Mio att han skulle bli storebror… Lyckligare unge i världen hade varit svårt att hitta kan jag lova då ett syskon står högst upp på Mios alla önskelistor.

Idag har det gått 2 veckor sedan jag var inne på KK akut. Jag har blött, inte mycket, lite sådär från och till i ca två veckor. Enligt Ul är jag gravid men fostret är dött, inget hjärtljud, ingen energi.

Jag hade väl iof intalat mig detta dom senaste veckorna, men usch och fy vad ledsen man blir.

På Måndag blir det en tung dag, då jag ska genomgå min första abort(och förhoppningsvis den enda). Fördelen är att den kommer utföras i hemmet men jag har ingen aning om vad jag ska gå igenom eller hur min kropp kommer må.

Jag överlever detta också. Även om det i stunden känns väldigt tråkigt och ledsamt. Jag är inte den första eller den sista som genomgår detta. Och någonstans finns det säkert en mening med det också. Det är så jag väljer att tänka. Är det meningen att Mio ska få ett syskon så kommer det ett syskon annars är jag nöjd & väldigt tacksam med livet som det är. Det finns inget att klaga på, jag lever min dröm – ödet har bara gjort sig påmind om att det finns där!

Allt är inte en dans på rosor, men hjälp, vad lycklig jag är som har min familj, mina nära och kära och mina älskade djur som ger mig så mycket när livet känns lite extra tungt och orättvis.

Var rädda om varandra – Fira, skratta och var lycklig – Lev för dagen – LEV!
Tänk så fort lyckan kan vända – Passa på att njut medan ni kan – Imorgon kan det vara försent!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar